Majvor, Moltas syster.

Ensamhetens lovsång

Den blå timmen under sommarnatten
Fuktigt, går genom skog vid vatten

Jorden pulsa, Tellus flöda
När marken luckras hörs den blöda

Ensam jag tåga, ensam jag kom
närmare än nånsin.

Jag vänder aldrig om.

- Emil Oskar 2009

Hemma hos mig

Vem gick förbi min barndoms fönster

Vem gick förbi min barndoms fönster
och andades på det,
vem gick förbi i den djupa barndomsnatten,
som ännu inte har några stjärnor.

Med sitt finger gjorde han ett tecken på rutan,
på den immiga rutan,
med det mjuka av sitt finger,
och gick vidare i sina tankar.
Lämnade mig övergiven
för evigt

Hur skulle jag kunna tyda tecknet,
tecknet i imman efter hans andedräkt.
Det stod kvar en stund, men inte tillräckligt länge för att

jag skulle kunna tyda det.

Evigheters evighet skulle inte ha räckt till för att tyda det.

När jag steg upp om morgonen var fönsterrutan alldeles

klar.

och jag såg bara världen sådan som den är.
Allt var mig så främmande i den
och min själ var full av ensamhet och ängslan bakom rutan.

Vem gick förbi,
förbi i den djupa barndomsnatten
och lämnade mig övergiven
för evigt.

- Pär Lagerkvist 1953

Gratulationer

Ånger

Det gladde mig när jag förstod att P3 Dokumentär började sin vårsäsong för några veckor sedan.
Och för några dagar sedan så lyssnade jag på det senaste av programmen, det om Terroristbombningarna utfört av en svensk i Köpenhamn.

Terroristen Marten Imandi talade om sitt dåd, flera bomber sprängda i Köpenhamns centralare delar. Han talade om förloppet, om hans intryck och om varför det blev som det blev. När programmet började lida mot sitt slut så sa Imandi, som gav ett relativt sympatiskt intryck, att han inte ångrade sig. Han menade att man inte ska ångra det man gör, även fast han i detta fall inte skulle göra om dådet.

Jag tycker att jag hör den åsikten ofta, att man inte ska ångra sig. Édith Piaf, en av mina största kärlekar, sjunger i en av sina kändaste sånger "Non, je ne regrette rien"; Nej, jag ångrar inget.
Kanske menar hon och andra att man lärt sig något av händelsen personligen och därför inte har råd att ångra sig.
Jag förstår dem om så är fallet, jag tänker ofta; "Jag har svårt att ångra det i och med att jag lärde mig så mycket av detta".

Har Imandi och andra, som skadat och dödat oskyldiga människor rätt att inte ångra sig?
Jag menar, självklart kan han välja att inte ångra sig, men är det en giltig anledning att göra det för att man själv lärde sig något av händelsen?
Kan jag, med respekt för mina medmänniskor, inte ångra saker som skadat andra för att min personliga utveckling har gagnats?

Stilla veckan version 2010

Den så kallade stilla veckan har precis passerat.
Stor torsdag, lång fredag och lördag, stor den med och till slut påskdag.
Bjärka-Säby igen, fjärde gången. Kanske enda gången under året jag känner mig helig, på ett enbart bra sätt. Allt känns rent och ljust.
Konstigt egentligen, de dagarna handlar ju inte om det egentligen. Det är död, synd, mörker, frihet, och allt det där men på något konstigt sätt är det en ljus sorg som hela tiden bryter igenom. Inte på ett vemodigt sätt utan på ett genuint vackert sätt.

Satt på en stubbe i en tät tallskog i torsdags, länge. I början med Pär Lagerkvists Dvärgen men insåg ganska snart att jag faktiskt missade nuet (och att nuets naturromantik inte matchade Lagerkvists realism för att verka än mer pretentiös).
Så rent, oskuldsfullt och enkelt.
Den walesiska poeten R.S. Thomas skriver i en av sina dikter:

Evigheten finns i insikten att det lilla är mer än nog.