söndag 11 april 2010

Ånger

Det gladde mig när jag förstod att P3 Dokumentär började sin vårsäsong för några veckor sedan.
Och för några dagar sedan så lyssnade jag på det senaste av programmen, det om Terroristbombningarna utfört av en svensk i Köpenhamn.

Terroristen Marten Imandi talade om sitt dåd, flera bomber sprängda i Köpenhamns centralare delar. Han talade om förloppet, om hans intryck och om varför det blev som det blev. När programmet började lida mot sitt slut så sa Imandi, som gav ett relativt sympatiskt intryck, att han inte ångrade sig. Han menade att man inte ska ångra det man gör, även fast han i detta fall inte skulle göra om dådet.

Jag tycker att jag hör den åsikten ofta, att man inte ska ångra sig. Édith Piaf, en av mina största kärlekar, sjunger i en av sina kändaste sånger "Non, je ne regrette rien"; Nej, jag ångrar inget.
Kanske menar hon och andra att man lärt sig något av händelsen personligen och därför inte har råd att ångra sig.
Jag förstår dem om så är fallet, jag tänker ofta; "Jag har svårt att ångra det i och med att jag lärde mig så mycket av detta".

Har Imandi och andra, som skadat och dödat oskyldiga människor rätt att inte ångra sig?
Jag menar, självklart kan han välja att inte ångra sig, men är det en giltig anledning att göra det för att man själv lärde sig något av händelsen?
Kan jag, med respekt för mina medmänniskor, inte ångra saker som skadat andra för att min personliga utveckling har gagnats?

2 kommentarer:

Gustaf Isaksen sa...

Att vi kan känna glädje och tacksamhet, efter tunga och kämpiga perioder, är ju lidandets paradox. -Dvs att något som ger oss obehag: lidande, kan ge oss behag, efteråt. Utifrån ett egoistiskt perspektiv kan man jag översätta och till viss del förstå, den där killens eftertolkning och förklaring av eget handlande. Men det är ju hur som helst inte rätt att "unna" sig själv en stor portion lärdom, på bekostnad av andras hälsa (och lidande). -Jag tror man kan lära av det man möter, men inte önskar man sig väl cancer, för att växa som människa?

Gustaf

Emil Oskar sa...

Nej, och än värre blir det ju om man önskar någon annan cancer för att själv bli en bättre människa.